Berättelser från förr

Att Kåra-Lars och Björs-Jonas var täta är nog inte rätt ord, jag skulle vilja säga invuxna med varandra. Min pappa och brodern Jonas brukade - efter 1948 när telefon blev inkopplad - prata minst en halvtimma varje morgon vid ca 05.30 med varandra. Ett behov av kontakt som med pappas flyttning upp till Kåra måste skötas lite på distans. Det skulle varit väldigt intressant att veta vad dom pratade om.

Vi hade pa 60-talet en brevbärare, Post-Arvid, som lämnade ut brev och tidningar till oss på Lill-sidan i Järvsö, ett ganska stort distrikt från södra änden av Nor, Nordsjö, Klacken, Backen, Kåsjo och Stene. Hans runda mätte nog ca 5 mil – att cykla varje dag, sommar som vinter i brännande sol, regn, bitande frost och djup snö. Som Arvid dessutom var en pratglad man, tog hans dagsverke många timmat att avverka.

Runt 1965 kom det ett förslag till bönderna i Kåsjö och Stene att sommartid hålla ett gemensamt mjölknings-centrum för samtligas kossor med en anställd mjölkningsgubbe eller två för att friställa bönderna och folket pa gårdarna för slåtter och skörd. Det hela kallades "sambetesföreningen".

Eftersom skogen upp på Grindstenberget mot Klacken ägdes till största delen av bönder och gårdar i Stene, befanns det naturligt att, när avverkning skedde ungefär 4 kilometer från bebyggda trakter, en overnattningsstuga sattes upp för skogsarbetarna. En enkel, enrums timmerstuga med vedspis. Omålad naturligtvis och med spåntak.

Varje bonde har sin mark och med god hushållning klarar han sina kraturs behov från dessa med att slå hö och så och bärga havre och korn. Sen finns det en mycket god gammal princip att naturen skall hållas i skick – en igenvuxen risig åker är en styggelse, likaså igenvuxna stigar och buskiga diken och vägkanter.

Det har berättats för oss barn att långt tillbaka i tiden låg Kåragården runt 500 meter åt nordöst uppe vid Gammelgårdsbacke. Läget måste ha varit mycket trevligt med skogen åt norr och öppet mot söder. Men, en vandringslapp, som på vandring uppifrån norr på väg till Stockholm för att köpa nya medikamenter, alltid sov över i Kåra, talade om för Kårabonden att "din gård ligger på fel sida av vattnet och vägen, det vill säga norr om bäcken som rinner ner från Steneberget och vägen upp mot Nordsjö.

"Pojkar, när det blir pris på sten, blir vi rika" brukade pappa säga. Det jag mest minns är alla stenar som fanns runt omkring på åkrar, i skogen och runtom Kåragården. En bit uppemot Grindstensberget strax före Lappatäkten på högesidan när man kom nerifrån, fanns den största sten jag någonsin sett. Den måste ha mätt minst 8 meter i diameter och lika hög.

Det var inte så gott om variationrik föda på den gamla goda tiden, men det vi hade måste ha varit nyttingt och stärkande. Vi blev starka och hade hälsan, mest kanske beroende på att vi rörde på oss hela tiden och fick hjälpa till på bondgården med vad vi kunde klara av och fick på det sättet en bra aptit.

Bollnäs travbana besökte jag första gången strax efter att jag fyllt 18 år.  I den nyinköpta Volvoduetten av min far, jag med ett nytaget körkort. Dit ville ett antal Herrar (Björs-Jonas, Kåra-Lars och Freska-Pelle) åka och se en travdag.

Ett av mina rikaste barndomsminnen är när vi bröder åkte på långkälken  längst upp från Kusbakens stora bro och sen studsade ner mellan plogvallarna. (på den tiden var de plogade med träplogar och kanske inte så hårda) och sen vart det tvärstopp mot en hårdare plogvall nere vid landsvägen.

Eftersom vi nu har en rejäl vinter med mycket snö som påminner om barndomens vintrar vill jag förtälja  om en skidutflykt i månsken på hård skarsnö.

Här står alltså 30 st syltburkar. Dom kommer att fungera som vitamininjektioner kommande vinter till vår frukostar med filmjölken och en blandad sylt på röda vinbär, jordgubbar, rabarber och blåbär.

När jag ser tillbaka till min barndom som jag minns den – 1945 till 1960 – må det förstås att allt kanske inte gick till som hemma hos oss, utan andra byar och socknar kunder göra saker på annorlunda sätt. Som jag nämnt köpte vi inte traktor förrän i slutet på 60-talet...

Jag kom körandes hem från Göteborg en vacker sommarmorgon vid 5-tiden, solen sken, fåglarna kvittrade och en månads semester låg framför mig. Pappa satt ute på brokvisten, sög på pipan, kliade katten bakom örat och drack kaffe. "Vilken tur att du kommer så precis, ska du ha en kopp?"

Olle, försökte inte du och jag oss på det har med business när vi var i yngre tonåren – köpte några backar dricka av Abrahamssons Johan och satt hela natten uppe vid ladan uppe i Kusmyra eller bakom Kulthammar närmare sagt på midsommaraftonen. Gubbarna köpte ju för sin grogg men jag tror vi provsmakade ganska mycket själva också.

Fiske är minsann inte min bästa sida. Att snara gäddyngel under barndomstiden det var spännande och sen klubba lake på dom första klara isarna i älven det var också spännande men att sitta med ett metspö och inte få något napp var inte spännande frånsett en gång..

När jag var helt ung, troligen andra halvan av sextiotalet, fick jag hänga med farfar Björs-Jonas och farsan Jonas (den yngre) på en timmerkörning i skogen - någonstans mellan Järvsö och Nor. Det skedde då med häst och släde, på vintern.

På mitten av sextiotalet, när jag var lill-liten, fick jag följa farsan Jonas (den yngre) och farfar Björs-Jonas till böndernas gemensamma bybastu. Den låg upp mot Kåsjö, om jag minns rätt. Där satt bönderna i byn en gång i veckan och pratade...

Någonting jag tidigt förstod att farsan uppskattade var farmor Karins ”Pergröt med fläsk” som utspisades allt som oftast, när vi besökte Björs. Jag minns hur det luktade stekt fläsk i köket i Björs, i stort sett alltid när vi var där.

Jag och kusin Anders hittade en gång en kista på ett loft i ladan till höger om Björsgården. I den fanns sköldar och svärd och allt en 12-åring kunde drömma om. Allt i trä, förstås, men skickligt och snyggt gjorda. Det måste ha varit brödra-skarans utrustningar (leksaker)...

År 1804 den 29 september anstälte undertecknade nämndemän brandsyn i följd av högädle herr lagman Dahlmans förordnande av den 28 september 1804 varigenom förmäles Bonden Mårten Olofsson i Stene förlorat har Man- och Ladugården vid hemmanet no 1 i Stene, hållt 12 öresland 9 penningland som i aska lagts...

Emellertid var det inte om den stora gården vi skulle tala utan om farfar där. Denne är nämligen socknens äldste manlige innevånare och fyller 90 år den 3 febr (1928).
Han är inte född i gården utan blev måg där 1862. Han är född i Stene och son till kyrkvärden Jonas Månsson och Karin Mårtensdotter i Björs (se Björs historia).