Skördearbete

Jag kom körandes hem från Göteborg en vacker sommarmorgon vid 5-tiden, solen sken, fåglarna kvittrade och en månads semester låg framför mig. Pappa satt ute på brokvisten, sög på pipan, kliade katten bakom örat och drack kaffe. "Vilken tur att du kommer så precis, ska du ha en kopp?"
Det var fråga om att börja med höskörden. Det första som skulle göras var att 'skrabba' runt åkrarna. Allt smått hö som växte runt kanterna och mellan stenarna – och nån brist på sådana var det inte – skulle slås ner med lie och räfsas upp på åkern för att bli en liten förstärkning till det som senare på dagen skulle slås ner med slåttermaskin. Detta var innan vi hade köpt traktor, så det blev lämpligt att pappa och jag började med skrabbningen fram till frukost, sen fortsatte jag med lien medan pappa och Breida, hästen, gjorde storjobbet. Framemot middan var allt nerslaget och mamma och vi bröder kanträfsade upp höet som slagits nära åkerkanten in emot mitten på åkern så att det skulle bli lättare att hämta upp höet fram till hässjan med vändräfsan.

Den som på den tiden åkte förbi våra trakter såg, från senhösten tills slåttern började, något som man påstog att Tyskland under kriget trodde var permanenta luftvärnskanoner.  Två hässjestolpar bands ihop och röorna, slanorna som höet skulle hängas upp på för torkning, lutades i klykan mellan stolparna och pekade rakt upp i luften, stöttor och extra stolpar ställdes mot hela arrangemanget. 

När höet torkat lämplig tid på marken, kördes hässjevirket ut på åkern, det räfsades upp en öppen plats för hässjan och röorna lades ut för att markera var varje stolpe skulle sättas ner – tre stolpar på en rå-längd, mittenstolpen vänd bakochfram. Med ett spett bökade man upp ett hål och stolpen stöttes ner och förankrandes med en stadig spark.
Röorna lades upp och stöttor placerades mot baksidan av stolpen.  Klart för stor aktion. Tre man vid hässjan och, vanligtvis, pappa med storhärvan bakom Breida fångade in höet och dumpade lass efter lass vid hässjan och sen var det att försöka hinna få upp laddningen på hässjan. Viktigt var att översta röan blev välhängd så att den dels höll underliggande hö på plats och samtidigt fungerade som ett skydd mot regn. Det förundrade mig varje sommar hur väl pappa beräknade hur många längder hö som varje åker gav, för det blev sällan så att vi fick köra hem överblivet hässjevirke.
Sen fortsatte vi tills alla höåkrar hade sina långa mjuka murar av vinterfoder på åkrarna.

Efter någon eller några veckor var det dags att köra in det torkade höet på logen eller till smålador som varje bondgard hade runtomkring på sina ägor. Ett helvetes jobb eftersom hödamm har en förmåga att tränga in överallt i kroppen. Viss förbattring kom med det så kallade hö-spjutet som kördes ner i halva hö-lasset och vinchades upp på logen. Sparade nog en hel del ryggar. Det är förunderligt att inte fler av våra gamla bönder och lantarbetare lider av rygg-ont och bronkitis. 

Sädesskörd
Gräset kommer ju upp av sig självt medan en sädes-åker måste beredas för att ge det den borde. Åkern plöjdes på senhösten eller förvintern och skulle ligga och suga åt sig vätan från snö och vårregn och plogfårorna brytas ner av frosten. På sista snön, kördes dyngan från ladugard, dass och stall ut på åkern och lämnades i högar som sedan skulle endera spridas för hand eller med en hästdragen gödselspridare. När så jorden torkat till lagom, harvades och slodades plogfårorna till en jämn så-bädd.

Därefter gjorde såmaskinen sin runda. Efter sådden skulle så-bädden vältas så att inte de förbannade fåglarna kunde äta upp det som senare skulle mogna och gro. Sedan var det att vänta och hoppas att våren var varm och god, att höstregnen inte slog ner säden till marken där den ruttnade eller möglade. Gick allt väl, var det dags för skörd.
Efter självbindarens ankomst var skörden relativt enkel. Självbindaren slog av säden och band den i kärvar som dekorerade åkrarna på ett trevligt sätt. Återigen sattes hässjorna upp, men nu med stolparna lutande ungefär i 70 graders vinkel, vänds åt samma håll och med stadiga stöttor bakom.  Sädeskärvarna hämtades ihop med häst och vagn och kördes fram till hässjan, där vi 'bröt' kärvarna så att de skulle ligga säkert pa röorna.

Om inkörning av höet var dammigt och otrevligt, var tröskningen av den torkade säden infernaliskt mycket värre. Den som stod vid matarbordet i änden på tröskverket hade det relativt bra även om det var ett helsikes oväsen. Minstpojken eller mamma lyfte upp varje kärve på matarbordet med högaffel och mataren skar av snörbandet med en kniv som spänts fast runt handleden och sedan undan för undan matade in de lösa stråna in i tröskverket. Säden hamnade i säckar som satt fast på sidan av tröskverket och halmen fläktades i en trumma upp under taket på halmlogen där den skulle trampas ner för att ge plats åt så mycket som möjligt. Dammet var fruktansvärt och i hettan blev man svart som en neger. Sedan skulle sädessäckarna bäras upp och tömmas i bingar uppe i härbret och det är fortfarande med beundran som jag kommer ihåg hur pappa efter en lång arbetsdag, bar dessa säckar på över 60 kilo, från logen, ungefär 200 meter och uppför två trappor till sädesbingarna.

Jag minns en tid när pappa körde säden till en av de kvarnar som fanns – en i Vålsjo, en i Hamre och en nere i Teve – för att mala matsäd till rågmjölsgröt och bakning. Längre fram skaffade vi en egen kvarn där det maldes gröpe för djuren.

Lin
Jag har bara ett minne av hur vi skördade lin hemma i Kåra. Det enda som sitter fast i minnet är att man blev alldeles slemming i händerna av linet och att det var väldigt smutsigt, eftersom rötterna skulle rivas upp med stråna. När man rivit en lämplig kärve, gjorde man ett band av ett tiotal strån och knöt ihop med en underlig knut som jag inte riktigt minns hur den gjordes. Sedan hässjades linet på samma sätt som säden och kördes, efter torkning, till linberedningsfarbriken i Hybo. De resorna tyckte jag väldigt mycket om. Pappa och jag och en hel dags utflykt.

Den storhetstid som linet hade i våra trakter var nog på slutändan vid den tiden och slutsmällen kom när linfabriken i Hybo brann ner nån gång runt 1950.
 
Potatis
Hur väl diciplinerade vi än var beträffande skolgång, så var vi skolbarn alltid lediga för att hjälpa till med potatissättning och upptagning. Sättningen var relativt enkel även på tiden före den automatiska pärsättningsmaskinen. Den harvade åkern randades med ett potatisarder och sättpotatisen hämtades i hinkar och stoppades i jorden med någon halvmeters avstånd. Det blev lite ryggont men eftersom detta arbete nästan alltid gjordes med hjälp av folk från andra bondgårdar i byn, blev det lite av kalas med god mat och trevligt umgänge. Dessutom var det försommar i luften och allt var roligt.

Lite värre var det med upptagningen även om det operationen var ändå mera kalasaktig. Men när all potatis plockats upp efter det att maskinen harvat upp skörden, var det alltid så att vi pojkar skulle ut och göra en sista letning efter bortglömda knölar. Att med ont i ryggen och med nerkylda händer luffa omkring ett lerigt potatisland på kvällskvisten för att leta några extra hinkar potatis i skymmningen var inte något att längta efter.
 
Rovor
Människan ska ha sitt och djuren sitt. Vi glömmer aldrig den halva rovan som spikades upp i hönshuset varje vinter.
Väl harvad åker och så ut med rovsåningsmaskinen. Vänta till plantorna kommit upp någon tum och sen ner på knä och gallra så att plantorna hade lämpligt utrymme att växa på. Sen rensa ogräs, luckra upp runt planten och med några veckors mellanrum, med ett årder dra ett drag mellan varje rad så att jorden båkades upp och skyddade frukten. När så rovorna var mogna, rycktes de upp och lades i "borgar" där blasten skulle ligga utåt och någorlunda snyggt.  Sen fram med stora kniven, skära av blasten och slänga rovan i tippkärran.

Som oftast hände, fanns det inte plats för rovorna i potatiskällaren. Då grävde pappa en grav, ungefär två meter lång, en meter bred och nån halvmeter djup, en madrass av halm i botten och så slängdes rovorna i och fick ett täcke av mera halm och så grävdes jorden över. Rovorna klarade sig bra i den graven tills fram på vårkanten men på slutet var där bara en rutten gröt som fick ligga där den låg.    

Kåra Lars-Erik

PS av Micke

När farsan var ung, och jag var mellan 5-10 år, kallades de bröderna in (som kunde) när det var dags för bärga hö-skörden i Björs. Även detta måste ha utspelat sig under andra halvan av 60-talet. Höet slogs antagligen med traktor och traktor-lie men det torkades fortfarande på hässjor. Bröderna hjälpte till att bärga höet från hässjorna och lägga det i vagn för att slutligen köras till höskullen.

Att få åka med på detta hölass var fantastiskt och jag sörjde att min hösnuva hindrade mig från att delta. En gång prövade jag med cyklop, men det hjälpte föga. Att inne på höskullen hoppa i höet, var också fantastiskt roligt, men gav mig hösnuva förstås - alla gånger jag försökte! Till tröst är att denna hösnuva med åren lindrats och vid ca 50-års åldern besvärade den mig ej längre, men numera finns ju varken hölass eller höskullar att leka i ;)

Mikael Björs